På Borås Tidnings debattsida skriver jag om ”Tillväxtens dilemman” (notera pluralformen).
Det är ovedersägligt att BNP-tillväxten har fört med sig mycket gott. Demonstrerat inte minst då Ekonomipriset år 2025 delas ut till forskare som vigt sin livsgärning åt vad som får ekonomin att växa.
Samtidigt är det oomtvistat att en ständigt ökad produktion (och konsumtion) belastar biosfären och driver på den globala uppvärmningen.
För att generalisera vill Elisabeth Svantesson och PM Nilsson finansiera försvaret med gåvorna från en växande ekonomi medan politikens vänstersida betonar de ohållbara följderna för klimat och miljö.
Men, enögdheten är monumental. Den ene blundar inför svårigheterna att betala anständiga löner till vårdbiträden. Den andre placerar allt som oftast adjektivet ”grön” framför substantivet ”tillväxt”.
Jag låter de historiska siffrorna tala och lyfter fram att tillväxten i västvärlden sedan femtio år har befunnit sig i en konstant utförsbacke. Och när jag vänder blicken mot utsläppen av växthusgaser visar det sig att de bara har droppat med några enstaka procent. I båda avseendena är målen som man strävar efter plågsamt avlägsna.
Det är i och för sig fullt möjligt att definiera vårt nuvarande tillstånd som ”grön tillväxt”, men kulören är urblekt och ekonomin har mist sin forna styrka. Vi tycks varken uppnå de positiva effekterna av tillväxten eller undvika de negativa.
Frågan som ligger som ett osynligt bakgrundsbrus i boken ”Klimatet, oljan och tillväxten” lyder: Hur rädda klimatet och värna välfärden den dag som ekonomin krymper?
Texten som pdf.