I Ny Teknik från 2014-09-17 kan man läsa om Teslas planer på en ny fabrik för batterier till elbilar.
Den ska enligt artikeln bli enorm med en kapacitet på 35 GWh/år, vilket är mer än världens samlade produktion av litiumjonbatterier idag. Visst låter det imponerande, och det framgår att råvarutillgångarna borde räcka. Den mest kritiska resursen är kobolt, där Kongo-Kinshasa – kritiserade för barnarbete – står för 55 procent av den globala utvinningen. Batterier står idag för 40 % av den globala efterfrågan på metallen, så: Ja, det kan nog finnas utrymme att dubbla världens batteritillverkningen.
För att få en uppfattning om hur mycket 35 GWh/år är gör jag lite enkel huvudräkning:
- Sverige har idag ungefär 5 miljoner bilar. Teslas Gigafactory (inte mitt uttryck) skulle då på ett år kunna leverera batterikapacitet om 7 kWh/bil.
- En snål elbil borde kunna köras på 1 kWh/mil. Jag har sett en obekräftad siffra på 1,8 kWh/mil, men låt oss anta att utvecklingen går framåt mot lätta, små och långsamma bilar. 1 kWh motsvarar ungefär energin i 1 dl olja och med hänsyn till att förbränningsmotorn enligt termodynamikens lagar inte kan höja sin verkningsgrad speciellt mycket över 30 % talar vi om något som motsvarar en dieselbil som drar 0,3 liter/mil. Fullt rimligt.
- Med ett batteri på 7 kWh skulle man alltså på en laddning kunna köra 7 mil. Detta är ungefär dubbelt upp mot genomsnittet för den dagliga körningen, och väldigt många skulle klara sig med detta.
- 7 kWh är ungefär 10 hästkraftstimmar, vilket betyder att om man kör sina 7 mil på en timme (70 km/h) har man tio hästkrafter till förfogande. Också detta rimligt.
- Globalt finns ungefär en miljard bilar – 200 gånger så många som i lilla Sverige.
Min enkla huvudräkning är långt ifrån exakt, men storleksordningen är fångad.
Ungefär 50 procent av den globala koboltutvinningen räcker till batterier för 0,5 procent av den globala bilparken.
Min enkla slutsats är att det krävs en teknikoptimism av giganitiska mått för att ta talet om elbilar på allvar.