Det är inte så lite av déjà-vu när jag läser om styrelseordföranden som hastigt lämnar sitt uppdrag, VD:n som lyser med sin frånvaro och kommunpolitikern i Boden som tycks hysa tillförsikt.
Jag ämnar inte försöka reda i miljarder som förbrukas, finansieringsupplägg som är svåra att genomskåda eller om potentialen för storskalig vätgasproduktion.
Nej, jag nöjer mig med att återge ett kort avsnitt från boken ”Klimatet, olja och tillväxten” och dess kapitel med rubriken ”Nödutgången är blockerad”:
———– jag citerar ———-
Även om man vore optimistiskt lagd och tror på förnuftet och på världsledare som inser stundens allvar så är det inte tillräckligt. En stor del (förmodligen den största delen) av beslutskraften befinner sig utanför parlamentens väggar. Det sägs ofta att det privata näringslivet är pådrivande och att de vill se en snabb ”grön omställning”. Men det säger inte att företagen utan någon affärsmässig egennytta skulle lobba för strängare miljölagar. De kan i och för sig ha goda argument för enhetliga och tydliga regler som inte ger andra aktörer konkurrensfördelar. De kommer knappast heller att säga ”nej tack” när det offentliga öppnar plånboken för den som vill investera i det som betraktas som mer grönt än grått.
Men grunden är och förblir vad som stadgas i aktiebolagslagen: bolagets syfte är att ge aktieägarna en god ekonomisk avkastning. Miljö- och klimataspekter kan förvisso vara medel för att kunna presentera en delårsrapport som överträffar finansanalytikernas förväntningar, men det motsäger inte att de externa nyttorna i sig är sekundära. Den ekonomiska vinsten kommer alltid att vara det överordnade målet. En realitet att förhålla sig till och något som det är bortkastad möda att moralisera över.
———- slut citat —————
Harald Mix har förstått detta och jag hoppas att lokalpolitiker och boende i Boden också inser det och att de kan manövrera klokt för att komma helskinnade ur stormen.