Idag läser jag ytterligare en klok artikel i GP.
Jenny Andersson betonar att vi sitter fast i tilväxttänkandet och att vår identitet är nära kopplad till att konsumera.
Det är inte svårt att förstå att vår föräldrageneration har älskat tillväxten och allt gott (OBS: ingen ironi) som den har fört med sig under stora delar av 1900-talet.
Även för femtio år sedan var det, för den som ville inse det, uppenbart att en ständig tillväxt inte kan vara annat än omöjlig, men det är de senaste decennierna som gränserna för tillväxten blivit riktigt tydliga.
Idag överutnyttjar vi jordens resurser. Hur mycket kan man tvista om. WWF anger siffran 30%, men det är inte viktigt med det exakta värdet. Vi har bara ett enda klot!
Med en tillväxt på 2 procent (typiskt i väst) fyrdubblas BNP under en mansålder. I “tillväxtländer” som Kina med en tillväxt på 10 procent kommer med den takten BNP att vara 1000 gånger så stor på en mansålder.
Den enkla analysen kan bara leda till en slutsats: Tillväxten är omöjlig.
I artikeln snuddar hon vid vad som kan vänta oss när det visar sig att krisen inte är över, utan att vi snarast har den framför oss.
Läs och reflektera!
Jenny Andersson avslutar med:
“Ingen ifrågasätter längre tillväxtens ohållbarhet”
Jag önskar att det hade varit sant!