Idag talas det mycket om stora framtidsinvesteringar. I Göteborg ska man bygga en skyskrapa, en Västlänk och en linbana. Mellan våra storstäder ska det byggas höghastighetsjärnvägar. Listan kan göras lång, och en underliggande förutsättning för allt detta är tron på en utveckling som fortsätter i samma fotspår som hittills…
Detta är förstås enbart en gissning, och för många ett önsketänkande. Det är bekvämt att glömma att tillväxt och “business as usual” inte har några förutsättningar att vara del av berättelsen om framtiden.
I en krympande ekonomi ser jag minst två problem i samband med storstilade satsningar:
- Finansiering med lån har historiskt varit en klok strategi (fråga svenska husägare, företagare och finansministrar), men i en krympande ekonomi kommer det motsatta att gälla (fråga någon i Grekland). Allt enligt tillväxtens inbyggda logik.
. - Ju mer tillgångar och infrastruktur – realkapital – man samlar på sig, desto mer krävs av framtida underhåll, vilket ger mindre över till andra angeläga behov. Se på den som har ett hus att måla, en bil att tvätta och en båt att putsa, eller tänk på ett land som har många tusen mil av järnväg som kräver underhåll för att fungera. Att köpa en bil till eller bygga fler järnvägar kan vara motiverat, men det ökar underhållsbördan. I den lilla skalan riskerar konsumtion och nöjen att bli lidande och i den stora skalan riskeras välfärden.
Många gisslar Göta Kanal som en dålig investering, men under en stor del av 1800-talet var den Sveriges viktigaste transportled. Först mot slutet av seklet tog järnvägarna över den rollen. Men att 1800-talets stora satsningar med facit i hand visade sig lönsamma är inget bevis för att 2000-talets investeringar skulle vara kloka och förutseende.
Om detta skriver jag i Göteborgs Fria Tidning.