Jag inleder detta kapitel med ett citat:
[BNP] bryr sig inte om djupet i vår poesi eller styrkan i våra äktenskap, skarpsinnet i vår offentliga debatt eller integriteten hos våra statstjänstemän. Den mäter varken vårt förstånd eller vårt mod, varken vår visdom eller vår bildning, inte vår medkänsla eller vår hängivenhet till vårt land, den mäter allting, kort sagt, utom det som gör livet värt att leva.
Robert Kennedy, 18 mars 1968
Och resten av det korta, men centrala kapitlet, lyder:
Storleken på ekonomin brukar uttryckas som BNP (bruttonationalprodukt), det vill säga värdet av allt som produceras (produkter, tjänster, investeringar – privat och offentligt). Ett mått som kan tyckas väldefinierat och som redovisas med stor precision, men där det inte är självklart vad som ger en ökad BNP.
Ekonomisk tillväxt ska definitivt inte förväxlas med att tillverka saker med effektivare processer eller att automatisera delar av tjänstesektorn. Om man lyckas rationalisera och åstadkomma samma resultat till en lägre kostnad kommer det tvärtom, allt annat lika, att ge en lägre BNP.
Å andra sidan finns det mycket som driver upp den, företeelser som rimligtvis inte alls leder mot ett hållbart samhälle eller ökat välbefinnande. Reklam för nätcasinon, mobiltelefoner som måste bytas redan efter ett år och kostnader för att sanera miljöfarligt avfall är bara något av det som inte för mänskligheten framåt, men som ändå bidrar till en allt högre ekonomisk tillväxt.
Också pandemin visade på det motsägelsefulla. Nedstängningar och restriktioner resulterade i en krympande BNP, men att samhället tvingades lägga resurser på att vårda sjuka hade i ett snävt nationalekonomiskt perspektiv en motsatt verkan och dämpade den ekonomiska inbromsningen.
Det är därför inte svårt att, likt Robert Kennedy, notera de uppenbara bristerna hos BNP. Ett trubbigt mått som mäter kostnaden för allt som produceras (och konsumeras), utan någon förmåga att värdera det som inte har en prislapp. De svårfångade aspekterna som knyter an till lycka och välbefinnande saknas, men minst lika allvarligt är att det som med ekonomers språk kallas ”externaliteter” anses vara gratis.
Att utvinna mineraler eller att ta upp fisk ur haven är visserligen förknippat med kostnader. Ju längre ner man kommer i en gruva, desto dyrare blir det att bryta den återstående malmen och ju svagare bestånd av fisk desto längre ut måste fiskefartygen gå. Men att gruvbolagen och fiskeindustrin har faktiska kostnader får inte förväxlas med att malmen eller fisken i sig skulle betinga ett pris.
Likadant är det i ”andra änden” där det inte kostar något att släppa ut främmande och skadliga ämnen i naturen. Även om miljölagar har sett till att det kan vara förknippat med kostnader att till exempel släppa ut koldioxid är varken inköp av utsläppsrätter eller koldioxidskatt något som tillfaller den som tillhandahåller atmosfären.
Moder Jord skickar aldrig några fakturor, varken för fisk, järnmalm eller utrotade arter. Eller mer precist, hon har ingen förmåga att hantera våra betalsystem. Hon har inte sett något behov av vare sig kontanter, betalkort eller swish.
Men vi behöver inte tvivla. Förr eller senare kommer kravbreven att dimpa ner och då är det hon som dikterar villkoren och talar om i vilken valuta det ska betalas.
+++
Det borde alltså vara uppenbart att en ständigt expanderande produktion är destruktiv. Något som i längden är omöjligt på en planet med begränsade resurser och där det dessutom är tveksamt om det för med sig ett ökat välmående för oss som bebor planeten i fråga. Men, det är mer komplicerat än så …
Samhällsmaskineriet är inte designat på ett kontor där man i lugn och ro har analyserat olika alternativ och efter noggrant övervägande valt en organisation med en optimal avvägning mellan mänsklig lycka och harmoni med omgivningen. Nej, vår civilisation är en som under årtusenden har växt fram och där den situation som vi lever under idag bara i begränsad omfattning är resultatet av aktiva beslut med ett långsiktigt mål i sikte.
Med Kennedys ord ringande i öronen och med tanke på det materiella överflöd som idag råder i länder som USA och Sverige ligger det nära till hands att vilja backa bandet. Kring år 1990 var BNP ungefär hälften av dagens och även om telefonerna på den tiden satt fast med sladd i väggen och ingen skulle kommit på idén att kalla sin tjocka TV-apparat för ”tjock-TV” levde vi knappast i något armod. Men även om livet för trettio år sedan var okej duger det inte att bara ta fasta på ekonomins storlek.
Av allt att döma är det statiska värdet hos BNP bara en del av sanningen. Erfarenheten säger oss att dynamiken, det vill säga själva förändringen – tillväxten – hos den samlade produktionen är minst lika kritisk. Perioder med högkonjunktur och kraftig tillväxt verkar oavsett hur stor ekonomin var just då ha sammanfallit med ”goda tider”, minskad fattigdom, lägre arbetslöshet och starkare statsfinanser.
Även om den ekonomiska tillväxten har tydliga oönskade effekter och som bärande idé är orimlig går det inte att bortse från att ett kraftigt och oförutsett fall hos BNP kan ge fatala följder för både politisk stabilitet, demokrati och fred.
För att travestera Fatih Birol: ”we should leave growth before it leaves us”.
(Birol, chef för OECD:s energiorgan IEA sa redan år 2008: “We should leave oil before it leaves us”)