Det Västsvenska paketet består av ett antal större och mindre byggklossar. De lever i vissa avseenden sina egna liv, men hänger också intimt samman. En av de mer uppenbara kopplingarna är att biltrafiken via trängselskatten ska bidra med ungefär hälften av finansieringen till både väg- och järnvägsprojekten.
En annan gemensam nämnare, om än inte alltid lika tydligt uttalad, är att ekonomin i regionen förväntas växa och att resandet ska öka. Dock oklart vad som är hönan och ägget. Är det ett ökat resande som ska stimulera ekonomin eller är det en expanderande produktion med tillhörande konsumtion som förväntas resultera i en tillväxt av resande.
Man kan spekulera i sambanden, men en sak är det ingen tvekan om: tillväxt är alltid ett övergående fenomen och något som förr eller senare kommer att upphöra. När man lyssnar till ekonomer eller politiker kan man få intryck att en ständigt expanderande BNP är en naturlag, något som är eftersträvansvärt och som dessutom skulle vara möjligt. Ett barn förstår att det inte är så, och jag är säker på att också högt utbildade nationalekonomer inser den uppenbara sanningen.
Med detta som grund kan man bygga det Västsvenska infrastrukturhuset med i förväg okända proportioner av väg- och järnvägstrafik. I en schematisk bild tänker jag mig att vi idag, med dagens nivåer på bil- och tågtrafik, befinner oss vid cirkeln i figurens mitt.
I denna simpla illustration vill jag resonera om skilda scenarier, där jag börjar med regionens målbild om att andelen resor som sker med kollektivtrafik, och i synnerhet med tåg ska öka. Detta kan ske på olika vis, genom att tågresandet ökar, bilkörningen minskar eller någon annan kombination som ligger i den skuggade övre vänstra halvan i figuren.
Idag finns uppenbara problem hos järnvägen, både med möjlighet att, även utan yttre störningar, köra tillräckligt många tåg och att få fram dem utan förseningar när något går sönder eller vädergudarna påkallar sin uppmärksamhet. Investeringar som förbättrar situationen torde därför vara motiverat redan med dagens nivå på tågresandet, men är förstås riktigt angelägna om tågtrafiken skulle öka ytterligare.
En annan besvärande restriktion är finansieringen av det Västsvenska paketet, som till stor del ska ske med trängselskatt och där kalkylen förutsätter en fortsatt ökning av biltrafiken i linje med Trafikverkets prognoser.
Om jag nu dristar mig att lägga samman dessa olika villkor framträder ett område i figuren där investeringarna både är motiverade, uppfyller regionens mål och där finansieringen är i hamn. Detta resulterar i en triangel där bilkörningen har ökat, men där järnvägen har tagit marknadsandelar.
Om denna grå yta i den övre högra kvadranten i någon mening är önskvärd finns det skäl att analysera vad som är ett sannolikt scenario några årtionden framåt i tiden.
Med tanke på att tillgången på fossil energi kommer att vara begränsad och talet om en fossilfri fordonsflotta saknar det mesta av substans är det osannolikt att bilismen kan ligga kvar på dagens nivåer.
I den politiska retoriken kan man få en annan bild, men det har snarast med en partipolitisk överlevnadsinstinkt att göra. I sig fullt begriplig, men inget att fästa sig vid för den som vill göra en trendspaning som har mer med det troliga än det önskade att göra.
På samma sätt som det är rimligt att utgå från en minskad bilkörning, är det ett klokt antagande att 1900-talets verklighet med exponentiellt ökande BNP har ersatts av en krympande ekonomi. Också detta otänkbart att höra från etablissemanget, men för den som inte har något behov av att lura sig själv eller andra är det en sund utgångspunkt.
I mina figurer finns ingen axel som heter BNP, men om jag antar att den återspeglas i antalet resor och med vetskapen att de flesta av dessa sker på gummihjul får jag en brant lutande linje som avgränsar ett område med nedväxt i resandet.
Hypotetiskt skulle det minskade resandet kunna ske utan att bilresornas antal minskar, men som figuren indikerar krävs då att tågresandet i det närmaste upphör …
När jag lägger samman de två senaste figurerna visar det sig att området med troliga scenarier har sin tyngdpunkt i den nedre vänstra kvadranten.
Alla dessa små figurer är schematiska utan några skalstreck. Det går inte att använda linjal för att bedöma antal resor eller få någon kvantifierad uppfattning om intäkterna från trängselskatten. De kan bara användas som ett stöd för ett övergripande resonemang.
Min slutsats kan inte bli annat än besvärande: förutsättningarna som både motiverar och möjliggör investeringarna ligger i det motsatta hörnet sett från de välgrundade scenarierna.
Framtiden är oviss. Med en osäkerhet om det är motiverat med ökad spårkapacitet samtidigt som det är osannolikt att den tänkta finansieringen kan göra jobbet krävs det att man vågar placera sig utanför sin egen trygghetszon.
En randanmärkning är att punkten i figurens mitt, som markerar dagens läge, inte hamnar i något av de två grå fälten.
Status quo är vare sig troligt eller önskvärt.
Detta var mitt sista inlägg om det Västsvenska paketet och Västlänken. En förteckning över de 16 avsnitten finns här.
Fortsättning kan komma att följa, men då i en annan form än bloggens …