Hösten 2014 röstade jag ”ja” till trängselskatten. Det kändes som ett självklart beslut, men jag har sedan jag första gången hörde om den kommande skatten hävdat att det finns två grundläggande problem med den.
Och dessa visar sig i de två ord som den är sammansatt av: ”trängsel” och ”skatt”.
Trängselskatten har tre syften nämligen att motverka trängsel, vara miljöstyrande och bidra till finansieringen av det Västsvenska paketet. De två sistnämnda är givna, men att motivera den med minskad trängsel riskerar att inom några år vara irrelevant. Med de utsikter som finns med energitillförsel och med en BNP som inte förmår växa är det ytterst osannolikt att biltrafiken kan ligga kvar på den höga nivå som vi har idag och då kommer trängseln – med eller utan trängselskatt – att vara försvunnen.
Problem nummer två är att det är en skatt och inte en avgift. Svensk lagstiftning tillåter att avgifter tas ut på ny infrastruktur, som de nya broarna i Motala och Sundsvall, men för befintliga vägar eller broar är det inte tillåtet. Ett belysande exempel är Svinesundsbron där man då den nya bron invigdes år 2005 ville avgiftsbelägga inte bara den nya utan också den gamla bron. Den juridiska knuten löstes elegant då betalstationen för stenbron från 1946 placerades på den norska sidan.
Skatt eller avgift kan tyckas som en lek med ord, men i praktiken visar det sig både enklare och billigare att administrera en avgift än en skatt.
Hur som helst, även om det hade varit ett plus med ”bompeng” istället för trängselskatt är detta inget tungt vägande argument. Att ta ut en kostnad av de som använder vägnätet och styra över resande till mer resurssnåla alternativ kan inte vara annat än klokt.
Jag kommer att återkomma till bilismens framtid, men innan dess ska jag i nästa inlägg hoppa till ett annat ämne, nämligen tre viktiga mål med Västlänken, varav två kommer att uppfyllas och det tredje är försett med frågetecken.
Min ambition är att det ska finas en röd tråd i mina inlägg, som visas i denna innehållsförteckning.