Det är med viss tvekan jag sätter mig vid datorn och påbörjar ett dokument som jag döper till ”Västsvenska paketet och Västlänken”.
Jag har ägnat mycket engagemang åt att skriva och tala om tillväxtens gränser och om vår (o)hållbara framtid. En kärnfråga i detta problemkomplex handlar om våra begränsade resurser, allra tydligast och mest prekärt manifesterat i att vi är på väg att lämna en mer än hundraårig era driven av billig fossil energi.
Det är ingen tillfällighet att 1900-talet präglades inte bara av god tillgång på energi utan också av en expanderande konsumtion. BNP-tillväxt och utvinning av olja var som två siamesiska tvillingar där vi inte upplevde någon högkonjunktur utan att också utvinningen av olja ökade. Att vi därför också närmar oss slutet på tillväxten är ingen vågad spekulation utan ett osentimentalt konstaterande.
I en krympande ekonomi och i en verklighet där energin inte flödar är det centralt att hushålla med resurser och då är mycket av det Västsvenska paketet, med trängselskatt som belastar bilismen och projekt som gynnar ett energibesparande kollektivt resande, attraktivt och något som det är lätt att ställa sig bakom.
Jag brukar uttrycka tågets förtjänster som tre: stål mot stål har låg friktion, järnvägen är elektrifierad och varje fordon har en hög kapacitet. Och inte bara i objektiva termer utan även privat är jag ett tågfan. Mina vänner kan intyga att jag ser fram emot varje tågresa och jag kände det som ett nederlag när argumenten vid ett tillfälle var för starka och jag tog flyget till Luleå. Hemresan till Göteborg blev i alla fall på ett civiliserat sätt …
Numera är jag en fri fågel, men till för ett knappt år sedan var jag i statens tjänst och ägnade mig på Trafikverket åt frågor om trafikeringen i och kring Västlänken. Det gav självklart insikter, men det jag ämnar skriva här är ingen avslöjande ”inside information” eller något senkommet visselblåsande, utan analyser och ett resonemang som vem som helst skulle kunna föra.
Den skräniga och många gånger onyanserade tonen från Vägvalet, Wannholt med flera vore i sig ett starkt skäl att distansera sig från det gänget och säga ett oförbehållsamt ”ja” till allt i det Västsvenska paketet, men jag väljer trots det att med mina utgångspunkter problematisera några aspekter av Göteborgs framtida infrastruktur.
Om det i vissa stycken låter som om jag ägde sanningen är det förstås fel. Min förståelse är begränsad och den som hittar fel och ofullkomligheter i mitt resonemang har inte utfört något stordåd.
Så långt om mina våndor …
Detta var det första i en serie på cirka femton blogginlägg där jag ämnar växla mellan globala frågor om tillväxt och energitillgångar, några egna iakttagelser från ett statligt verk och resonemang specifika för järnvägstrafiken i och kring Göteborg. Min avsikt är att det ska finnas en röd tråd och för att inte blanda ihop med eventuella andra inlägg lägger jag till ett ”VL” i rubriken och taggar dem ”Västlänken”.
I nästa inlägg kommer jag att lufta två smärre ”problem” med trängselskatten.
Preliminärt innehåll. Redan publicerade och kommande inlägg om Västlänken och Västsvenska paketet.