En bok blir till

Här har jag skrivit lite (blev ganska mycket…) om födslovåndorna.

Varför skriva och hur ser min väg ut mot en bok?

Jag har sedan många år funderat på frågan om den ständiga ekonomiska tillväxten.
För mig känns det uppenbart att den i längden är omöjlig. Här förklarar jag varför.

En tydlig illustration av det omöjliga är legenden om Sissa som uppfann schackspelet och som tack för det fick välja en belöning.
Hans till synes blygsamma önskan om ett vetekorn på ruta ett, två på nästa och dubblerat ända till ruta 64 blir en fullständigt sanslös mängd.

En tanke jag hade var att ta fasta på det och leta upp illustrationer för alla de 64 rutorna. Det kunde vara tumnageln, ett matbröd, en silo eller världens totala veteskörd.
I min dator finns forfarande en mapp för vänstersidor och en annan för högersidor.
Sextiofyra högersidor skulle ta upp alla schackrutorna och lika många vänstersidor skulle innehålla annan text. Från början väldigt oklart vad..

Någon gång på hösten 2008 började jag skriva. Inte sammanhängande och välstrukturerat utan istället en mix av stort och smått.
I min ilska över bonusar fanns det ett avsnitt om giriga Volvodirektörer… inte givet att få in det i den röd tråden 🙂

Jag tror mig om att kunna räkna både dollar, kronor och vetekorn och även om jag för det mesta stavar rätt inser jag min begränsning. Jag är inte någon ny August Strindberg!
Någon gång under vintern 2009 tog jag kontakt med författarcoachen Johanna Wistrand. Hon var inte ointresserad av att coacha, men först ville hon se lite prov på vad jag så här långt hade skrivit.
Första nålsögat passerades då hon accepterade att befatta sig med mina i detta läge ganska kaotiska texter.

När vi sågs på en lunch och hon flera gånger frågade: är du musikalisk? växte tuppkammen nåra centimeter. Har några traumatiska minnen av då jag försökt sjunga, men tydligen var jag inte alldeles kass på att få till meningar.

Under ett halvår skickade jag mina texter och Johanna kom tillbaka med respons.
Stort som smått. Ris och ros.

Det kunde vara glömda frågetecken.
Kanske jag var borta den lektionen då fröken förklarade vad detta tecken skulle vara bra för? Johanna har hittat många saknade sådana. Och jag har faktiskt hittat ett och annat själv…

Sedan var det konsten att inte upprepa samma ord i mening efter mening. Meningen var ju att få fram ett budskap som skulle vara lätt att läsa och den meningen går kanske förlorad om varje mening innehåller ett och samma ord. Nu tror jag att jag är lite bättre på att se detta mönster. Särskilt om jag sitter i lugn och ro utan någon som distraherar och vill tala om meningen med livet.

Det viktigaste var kanske ändå inte de här språkliga detaljerna, utan att ha någon som läste med helt andra ögon. Jag som man, ingenjör och siffermänniska och Johanna: kvinna och humanist ut i fingertopparna. Det blir en helt annan infallsvinkel. Hon deklarerade direkt att siffrorna hoppade hon helt enkelt över. Ibland har jag tagit bort eller lagt till efter hennes noteringar och andra gånger har jag övertygat mig själv om att siffrorna var viktiga och skulle vara med.

Och förstås: uppmuntran och peppning att det skulle gå att få till något.

Min bild av författande och utgivning var att man sitter på sin kammare och skriver. Använder rödpennan och slutligen har ett perfekt manus som man skickar till de stora förlagen. Tanken för mig var att denna tidpunkt låg lååångt bort.
En vårhelg, med solen skinande, mailade jag till Johanna och sa att det trots vädret skulle blir lite tid vid datorn. Hennes raska svar var: för guds skull skriv på! Se till att skicka iväg text till förlagen innan sommaren.

Manus färdigt att skicka till förlag

Veckan före midsommar skrev jag ut trettio sidor och postade detta till ett tiotal förlag. Jag började med de största, typ Bonniers och Norstedts. Vissa andra valde jag efter böcker jag hade i bokhyllan. Brombergs fick ett brev bara för att Bodil Jönssons tid-böcker har ett så tilltalande format.

Det första svaret kom raskt: ett handskrivet brev där man vänligt förklarade att utgivningsplanen var fullbokad fram till 2011 och att mitt epos inte borde vänta så länge. Det visade sig sedan att detta handskriva och personliga svar var ett lysande undantag. Allt eftersom sommarveckorna gick kom de mer standardmässiga breven: ”tack för att vi fått läsa, men tyvärr…”

I augusti steg pulsen. Ett förlag mailade och sa: vilken spännande text du har. Kan vi få läsa mer av den? Och detta var inte heller det lilla hobbyförlaget i den värmländska skogen. Utan att nämna vilket förlag det är kan jag avslöja att deras monter på Bokmässan var större än min trerumslägenhet.

Nåväl, inte skall man bli nedslagen bara för att inte heller detta gick vägen. Efter ett par veckor ringde de och talade om att de inte ville gå vidare. En sak som bekymrade dem lite grand var ett de inte kunde placera in boken i en tydlig genre. Och detta kan jag bara hålla med om. Den hör inte tydligt hemma under varken vetenskap, klimat, fakta, politisk debatt eller filosofi. Även om jag inser problemet att marknadsföra det som inte passar i något färdigt fack var ju detta min avsikt: lite utav varje. Fakta, siffror men framförallt reflektioner kring vart vi är på väg.

Till Bokmässan 2009 var mitt mål att ha ett manus som var i ett sådant skick att jag skulle kunna visa det utan att skämmas. Det lyckades.
Jag pratade under mässan med några förläggare och lämnade ifrån mig lite material, men mer tid ägnade jag åt att pejla marknaden för print-on-demand, tryckerier och annat runt omkring för att kunna klara en utgivning i egen regi.

Nu var det två förlag som inte hade gett någon respons på det som jag hade skickat före midsommar och hos det ena träffade jag faktiskt en person som kände igen mitt namn och att jag hade skickat en text.  Jag hör av mig inom kort fick jag till svar. Nu när det är första advent är detta det enda förlag som inte har gett ett besked och jag kommer inte att påminna dem. Deras monter var nästan lika stor som mitt kök.

Efter bokmässan mognade beslutet att utgivning i egen regi är det som får gälla. Jag inser att marknadsföring och att nå ut i mediebruset:
Här är jag! Jag har något att säga!
Det är det allra svåraste.
Därav min närvaro på nätet. Sociala medier är inte min starkaste gren, men det är bara att ge sig i kast med det. Jag känner åtminstone två personer som är både duktiga och intresserade. Jag får lära av dem.

Blanka omslag och 152 tomma sidor

Utgivning på Stellans eget förlag fordrar en del, där det mest grundläggande är någon som kan trycka boken. Efter att att ha sorterat intryck från de jag talade med på bokmässan bad jag om offert på en pocketbok med 150 sidor från fem olika tryckerier.
Nu har jag bestämt mig för ett tryckeri, men inser att det är inte bara att säga: tryck bok. Det kommer upp frågor om sättning, papperkvalitet, laminering och annat som jag inte har en aning om.
Jag har i alla fall två dummies i min hand, d.v.s. böcker utan tryck, vitt omslag, men med rätt sorts papper och med 152 sidor.

Ingen tegelsten direkt, men det har inte varit min ambition. En behändig bok på drygt 100 sidor skrev jag till förlagen…

Nästa ”problem” som dyker upp för den som är författare och förläggare i samma person är att få till ett omslag.

Nu (början av februari) är omslaget på gång. Planen, som känns fullt realistisk, är att ha det klart i början av mars.
De första skisserna levererades häromveckan av Karin Persson. Utan att ännu röja hur det kommer att se ut kan jag avslöja att det blir enkelt och tydligt. Inget plottrigt eller långsökt symbolik, utan titeln levererad på ett slagkraftigt sätt.

Samtidigt brottas jag med att på egen hand få till inlagan med programmet InDesign. Långt ifrån trivialt, men med en stor portion tålamod går det framåt och jag kommer definitivt att ha en tryckfärdig pdf klar samtidigt som omslaget är klart. Och även om jag inte är proffs på detta är jag övertygad om att det blir tillräckligt bra.

Ett litet, men symboliskt, steg är taget idag (1/2):
Jag har blivit tilldelad ISBN 978-91-978793-0-9

12 februari poserade jag ombord på Barken Viking. Som författare måste jag ju ha några hyfsade foton på mig själv. Viking spelar en liten, men betydelsefull, roll i min bok. Platsen var därför vald med stor omsorg.
Personalen ombord lät oss efter viss tvekan gå upp på däck. Nedfallande is från riggen tog de inget ansvar för.
Visst var det häftigt att kliva kring på det snöiga däcket!
Tack Elin, det blev fina bilder.

14 februari har jag laddat upp min inlaga och ett eget simpelt omslag till Publit. Om en dryg vecka skall jag sedan få de första tio exemplaren.
Speciella recensionsexemplar som jag skall skicka till några väl utvalda personer.

Releaseparty strax efter Påsk är planen just nu.

Är du nyfiken går det att provläsa några avsnitt.

Så här långt: vägen fram till utgivning och färdigtryckta böcker.