Det finns en stark vilja att minska påverkan på miljö- och klimat utan att den ekonomiska tillväxten ska brytas. Hos oss i västvärlden finns det indikationer på att detta vore möjligt, men utan att sätta siffror på det blir det ett tandlöst påstående.
Vi är inträngda i ett hörn. Ekologin sätter absoluta ramar, där koldioxidnivåerna i atmosfären bara är en av flera gränser som inte får överträdas. De fossila bränslena är som ett tveeggat svärd där de inte bara är ett hot mot ett stabilt klimat, de utgör också en tydlig illustration av att det inte är möjligt att förbruka naturresurser som om de fanns i oändlig mängd.
Till detta kommer att vår nuvarande världsordning tycks ha mått bra då värdet av årets samlade produktion har varit större än vad den var i fjol. Och även om BNP inte är ett välfärdsmått är det ett reellt problem att ingen kan tala om hur beroendet av den ekonomiska tillväxten ska brytas.
I många sammanhang låter det som om detta dilemma är lösbart och alla har vi hört de positivt laddade adjektiven som sätts framför substantivet tillväxt. Om det verkligen vore möjligt att reducera påverkan på miljö och klimat, bruka naturresurser på ett uthålligt sätt och samtidigt låta BNP växa, då hade det varit oproblematiskt om detta adjektiv var hållbar, uthållig eller grön.
Produktion tarvar energi
Bruttonationalprodukten består visserligen av både hårda varor och mjuka tjänster, men det sista ledet i det sammansatta ordet, produkt, har inte hamnat där av en tillfällighet. Inte bara industrin, utan också det mesta av tjänstesektorn är beroende av produkter som måste tillverkas och förflyttas från en plats till en annan. Och då alla förändringar kräver energi är det inte förvånande om det skulle finnas ett mycket starkt samband mellan BNP och den energi som förbrukas.
De två kurvorna i nästa diagram visar på global nivå den årliga förändringen hos BNP (den ekonomiska tillväxten) och motsvarande förändring hos den totala energiförbrukningen.
Som väntat visar det sig att hög ekonomisk tillväxt alltid har åtföljts av ett ökande behov av energi. Men då tillväxten hos ekonomin genomgående har varit någon procentenhet högre än tillväxten hos energiförbrukningen indikerar det att världsekonomin har haft en stabil trend mot en allt högre energieffektivitet.
Just detta, att använda energin på ett effektivare och klokare sätt är något som det ofta talas om och något där det, av allt att döma, inte har krävts några politiska initiativ eller internationella avtal. Med ett rimligt pris på energin har marknaden haft sitt inbyggda styrmedel. Den som har kunnat producera samma vara som konkurrenterna, men till en lägre energikostnad har kunnat öka sin vinst.
Figur 1: Årlig förändring (d.v.s. tillväxt) hos BNP och energikonsumtion
Trots en förbättrad effektivitet är det tydligt att den ekonomiska tillväxten har visat sig vara beroende av en ökad tillgång på energi. Något som också skulle kunna formuleras som att den dag som de fossila bränslena på allvar visar sig vara ändliga resurser är den förväntade konsekvensen att tillväxten kommer att övergå i nedväxt.
Energianvändning resulterar i CO2-utsläpp
Energin som driver ekonomin är i huvudsak fossil och det är därför inte förvånande att kurvorna som visat den globala energianvändningen och utsläppen av koldioxid under åren har följts åt.
Med de satsningar som, de facto, har gjorts på fossilfri energi hade man kunnat hoppas att de historiska siffrorna skulle visa en energiförbrukning som idag inte är lika fossiltung och klimatskadlig som den en gång varit.
Figur 2: Årlig förändring hos energikonsumtion och CO2-utsläpp
Men ovanstående diagram som, på samma sätt som det tidigare, visar årliga förändringar ger inget stöd för att vindkraft och solceller så här långt har spelat någon nämnvärd roll. Möjligtvis går det att notera att de två kurvorna glider isär något de senaste tio åren. Men även om det skulle visa sig vara ett uthålligt mönster är det på tok för smått för att vara ett skarpt vapen inför ett akut klimathot.
Tillväxtens kulör
Diagrammet med BNP och utsläpp av CO2 döljer svaret på den centrala frågan om tillväxtens kulör. Har den varit svart, grå eller grön och är det troligt att den kan skifta färg? Kan ekonomin fortsätta växa samtidigt som utsläppen minskar?
Figur 3: Årlig förändring hos BNP och CO2-utsläpp. Globalt
Även om det har funnits enstaka tillfällen då de globala utsläppen har varit nära noll utan att den ekonomiska tillväxten var negativ, är de grova dragen så här långt entydiga. I takt med att ekonomin har växt ökade även utsläppen av koldioxid till atmosfären.
Det som världen har upplevt under lång tid är en relativ frikoppling, definierat av att utsläppen har ökat, men i en långsammare takt än tillväxten hos ekonomin. Och som de tidigare kurvorna avslöjade har det i första hand inte berott på alternativa energikällor utan på att man har utnyttjat energin på ett effektivare sätt.
För att göra skäl för beteckningen grön tillväxt brukar det anses nödvändigt att sträcka sig längre och uppnå absolut frikoppling, det vill säga att även om BNP fortsätter att växa ska CO2-utsläppen krympa.
Som figur 3 visade är det inget som har skett på global nivå, men i vår del av världen är det något som både politiker och andra lyfter som en framgångsväg. ”Se på oss, vi har minsann lyckats sänka våra utsläpp samtidigt som vi har haft en stabil ekonomisk tillväxt” kan det låta. Och då jag tar fram motsvarande kurvor för Sverige, EU eller OECD är det mycket riktigt något som under åtminstone de senaste tio åren har varit det normala.
Nästa diagram visar kurvorna för de 38 OECD-länderna. Även om det är korrekt att dessa sedan femton år uppvisar en absolut frikoppling mellan BNP och koldioxidutsläpp ger det inget stöd för att det är på grund av den ekonomiska tillväxten som utsläppen har fallit.
Figur 4: Årlig förändring hos BNP och CO2-utsläpp. Dagens 38 OECD-länder
Tvärtom, skulle man kunna hävda att det är tack vare en svag tillväxt i västvärlden som utsläppen har kunnat minska. Avståndet mellan de två kurvorna har varit ungefär lika stort sedan 1970-talet men då den ekonomiska tillväxten visar en långsiktigt fallande tendens har utsläppskurvan följt med nedåt.
Man kan försöka analysera hur mycket av våra utsläppsminskningar som beror på att produktion har flyttats ut till asiatiska länder, men då utsläppsminskningarna bör vara betydligt större än vad någon av mina kurvor indikerar är det inte speciellt meningsfullt att ägna sig åt något finlir. För att uppnå klimatmålen återstår två och endast två utvägar.
Den första skulle innebära en absolut frikoppling mellan ekonomi och klimatpåverkan som är av en magnitud som världen aldrig har varit i närheten av. Historiskt har den skiljt någon eller några enstaka procentenheter mellan tillväxten hos BNP och CO2-utsläppen, men om den ekonomiska tillväxten ska vara några procent över nollan och utsläppen samtidigt ska tvingas ned med ungefär 7 procent om året (svarar mot halvering på tio år) krävs det i runda tal en tiofaldig förbättring.
Det andra alternativet är en ekonomi som krymper.
Och om den miljömässigt hållbara tillväxten ser ut att vara utom räckhåll, då är den relevanta frågan: Hur åstadkomma en fredlig och socialt hållbar nedväxt?
