Vi lämnar ett år med rekordtemperaturer, översvämningar, skogsbränder och andra tydliga tecken på ett klimat som är i olag. I det skenet är önskan stark att snabbt minska bruket av fossila bränslen. Men det utgör ingen ursäkt att blunda för att mattan kan komma att dras undan snabbt och okontrollerat.
För att undvika att vår civilisation står på öronen med risk inte bara för den ekonomiska tillväxten utan också för matförsörjning och en någorlunda fredlig samexistens borde frågan om när oljeutvinningen bedöms nå sin topp förtjäna större uppmärksamhet.
Det finns flera infallsvinklar för att analysera detta och jag väljer att ta hjälp av Hubberts välbekanta kurva som visar hur oljeutvinningen ökar, når en topp och faller ner igen. Symmetriskt, snyggt och inget som till punkt och pricka kommer att hända i verkliga livet, men den ger ett verktyg att i kombination med historiska data bli klokare.
Hubbertkurvan och modellen som ligger bakom den är i själva verket enkel och rakt på sak. Den kräver ingen detaljerad vetskap om geologiska förhållanden eller ekonomiska utsikter. Den grundar sig på historiska förlopp, hur mycket olja som fram till idag har producerats, den tar fasta på att de lågt hängande frukterna plockas först och att det så småningom blir allt tuffare att öka utvinningen av olja. Den utgår från att oljeproduktionen initialt växer exponentiellt för att därefter öka i en allt långsammare takt. När utvinningen inte längre kan öka når kurvan sin topp – peak oil. Oljekällorna är då långt ifrån uttömda men för varje år som går minskar produktionen, först i en maklig takt och sedan allt snabbare. En konsekvens av matematiken bakom Hubberts modell är att dess topp alltid infaller då hälften av den totala oljeresursen är utvunnen.
Det enda fysikaliska värde som, vid sidan av de historiska värdena, krävs är en uppfattning om den totala mängden olja som under åren kommer att produceras. Något som självfallet kräver insikter i oljeproduktionens värld.
Med hjälp av Hubberts modell är det möjligt att utgå från den historiska oljeutvinningen och skapa en Hubbertliknande fortsättning. Då en av de styrande parametrarna i modellen är storleken på oljereserverna kommer, med automatik, ytan under kurvan att bli den önskade samtidigt som den antar en rimlig form.
Det visar sig att man till dags dato har utvunnit nästan lika mycket olja som dagens återstående reserver. Då kurvans topp definitionsmässigt inträffar då hälften av oljan är utvunnen kan svaret på frågan om tidpunkten för peak oil inte bli annat än att vi just nu befinner oss i närheten av kurvans högsta punkt.
Men, för att inte låsa fast sig vid detta väljer jag att, i nästa figur, visa två olika kurvor. Båda har de samma storlek på de återstående reserverna (lika stor yta under de streckade linjerna). Den ena utgår från den faktiska historiska oljeproduktionen och får därför sin topp idag (eller igår). För den andra kurvan har jag genom att, i Hubberts modell, manipulera oljeutvinningen bakåt i tiden tvingat toppen ungefär tio år framåt i tiden.
Den oundvikliga konsekvensen av att placera peak oil längre fram i tiden är att världen efter att toppen är passerad kommer att tvingas minska oljeberoendet i en snabbare takt än om toppen redan vore ett faktum.
Denna simpla metod att uppskatta ett så komplext skeende som framtiden för den globala oljeproduktionen är självklart inte fri från invändningar.
Då man studerar oljeproduktionen hos enskilda länder som har passerat sin topp finns det inga som uppvisar en jämn och fin kurva. Det är heller inget som man ska förvänta sig på den globala nivån, men givet att man har förtroende för de officiella uppgifterna om framtida reserver och att man inte strävar efter en precision på något enstaka år, är detta en robust och tillförlitlig metod.
Villkoren för att peak oil ska komma att inträffa väsentligt senare än vad mina två kurvor indikerar är att det är möjligt att rita en kurva som efter år 2022 fortsätter uppåt för att någon gång efter 2035 vända nedåt samtidigt som ytan under kurvan inte får lov att bli större. Och om följderna för vårt energislukande sätt att leva inte ska bli alltför brutala bör dessutom ”nedförsbacken” vara någorlunda flack …
Det är bara att ta fram en penna och testa!
En andra minst lika relevant invändning är att det inte är givet att det går att lita på de officiellt redovisade reserverna. Det raka svaret är att det finns goda skäl att tvivla. De utvinningsbara mängderna kan, när vi en gång har tillgång till facit, ha visat sig vara märkbart större eller mindre än de idag uppgivna 1 700 miljarder fat olja. Och även om den redovisade storleken på reserverna trendmässigt har ökat under flera årtionden är det inget som går att ta för givet.
Tvärtom bör man hysa en sund skepsis och inse att det i oljestater kan finnas politiska skäl att överdriva sina tillgångar. Det visar sig att av de fem nationer (Venezuela, Saudiarabien, Kanada, Iran och Irak) som står för drygt 60 procent av världens oljereserver kan alla på goda grunder misstänkas för att ha praktiserat detta.
Mina två kurvor vände nedåt 2023 respektive 2035, men i min värld är det en skillnad som ligger inom felmarginalen. Om toppen placeras igår, idag eller i övermorgon saknar betydelse.
Slutligen, att agera proaktivt och anpassa sig till en knapphet på högvärdig energi kan, som en bonus, inte vara annat än positivt i kampen mot klimathotet.
