Det finns en stark vilja att minska påverkan på miljö- och klimat utan att den ekonomiska tillväxten ska brytas. Hos oss i västvärlden finns det indikationer på att detta vore möjligt, men utan att sätta siffror på det blir det ett tandlöst påstående.

Vi är inträngda i ett hörn. Ekologin sätter absoluta ramar, där koldioxidnivåerna i atmosfären bara är en av flera gränser som inte får överträdas. De fossila bränslena är som ett tveeggat svärd där de inte bara är ett hot mot ett stabilt klimat, de utgör också en tydlig illustration av att det inte är möjligt att förbruka naturresurser som om de fanns i oändlig mängd.

Till detta kommer att vår nuvarande världsordning tycks ha mått bra då värdet av årets samlade produktion har varit större än vad den var i fjol. Och även om BNP inte är ett välfärdsmått är det ett reellt problem att ingen kan tala om hur beroendet av den ekonomiska tillväxten ska brytas.

I många sammanhang låter det som om detta dilemma är lösbart och alla har vi hört de positivt laddade adjektiven som sätts framför substantivet tillväxt. Om det verkligen vore möjligt att reducera påverkan på miljö och klimat, bruka naturresurser på ett uthålligt sätt och samtidigt låta BNP växa, då hade det varit oproblematiskt om detta adjektiv var hållbar, uthållig eller grön.


Produktion tarvar energi


Bruttonationalprodukten består visserligen av både hårda varor och mjuka tjänster, men det sista ledet i det sammansatta ordet, produkt, har inte hamnat där av en tillfällighet. Inte bara industrin, utan också det mesta av tjänstesektorn är beroende av produkter som måste tillverkas och förflyttas från en plats till en annan. Och då alla förändringar kräver energi är det inte förvånande om det skulle finnas ett mycket starkt samband mellan BNP och den energi som förbrukas.

De två kurvorna i nästa diagram visar på global nivå den årliga förändringen hos BNP (den ekonomiska tillväxten) och motsvarande förändring hos den totala energiförbrukningen.

Som väntat visar det sig att hög ekonomisk tillväxt alltid har åtföljts av ett ökande behov av energi. Men då tillväxten hos ekonomin genomgående har varit någon procentenhet högre än tillväxten hos energiförbrukningen indikerar det att världsekonomin har haft en stabil trend mot en allt högre energieffektivitet.

Just detta, att använda energin på ett effektivare och klokare sätt är något som det ofta talas om och något där det, av allt att döma, inte har krävts några politiska initiativ eller internationella avtal. Med ett rimligt pris på energin har marknaden haft sitt inbyggda styrmedel. Den som har kunnat producera samma vara som konkurrenterna, men till en lägre energikostnad har kunnat öka sin vinst.

Figur 1: Årlig förändring (d.v.s. tillväxt) hos BNP och energikonsumtion

Trots en förbättrad effektivitet är det tydligt att den ekonomiska tillväxten har visat sig vara beroende av en ökad tillgång på energi. Något som också skulle kunna formuleras som att den dag som de fossila bränslena på allvar visar sig vara ändliga resurser är den förväntade konsekvensen att tillväxten kommer att övergå i nedväxt.

Energianvändning resulterar i CO2-utsläpp

Energin som driver ekonomin är i huvudsak fossil och det är därför inte förvånande att kurvorna som visat den globala energianvändningen och utsläppen av koldioxid under åren har följts åt.

Med de satsningar som, de facto, har gjorts på fossilfri energi hade man kunnat hoppas att de historiska siffrorna skulle visa en energiförbrukning som idag inte är lika fossiltung och klimatskadlig som den en gång varit.

Figur 2: Årlig förändring hos energikonsumtion och CO2-utsläpp

Men ovanstående diagram som, på samma sätt som det tidigare, visar årliga förändringar ger inget stöd för att vindkraft och solceller så här långt har spelat någon nämnvärd roll. Möjligtvis går det att notera att de två kurvorna glider isär något de senaste tio åren. Men även om det skulle visa sig vara ett uthålligt mönster är det på tok för smått för att vara ett skarpt vapen inför ett akut klimathot.

Tillväxtens kulör

Diagrammet med BNP och utsläpp av CO2 döljer svaret på den centrala frågan om tillväxtens kulör. Har den varit svart, grå eller grön och är det troligt att den kan skifta färg? Kan ekonomin fortsätta växa samtidigt som utsläppen minskar?

Figur 3: Årlig förändring hos BNP och CO2-utsläpp. Globalt

Även om det har funnits enstaka tillfällen då de globala utsläppen har varit nära noll utan att den ekonomiska tillväxten var negativ, är de grova dragen så här långt entydiga. I takt med att ekonomin har växt ökade även utsläppen av koldioxid till atmosfären.

Det som världen har upplevt under lång tid är en relativ frikoppling, definierat av att utsläppen har ökat, men i en långsammare takt än tillväxten hos ekonomin. Och som de tidigare kurvorna avslöjade har det i första hand inte berott på alternativa energikällor utan på att man har utnyttjat energin på ett effektivare sätt.

För att göra skäl för beteckningen grön tillväxt brukar det anses nödvändigt att sträcka sig längre och uppnå absolut frikoppling, det vill säga att även om BNP fortsätter att växa ska CO2-utsläppen krympa.

Som figur 3 visade är det inget som har skett på global nivå, men i vår del av världen är det något som både politiker och andra lyfter som en framgångsväg. ”Se på oss, vi har minsann lyckats sänka våra utsläpp samtidigt som vi har haft en stabil ekonomisk tillväxt” kan det låta. Och då jag tar fram motsvarande kurvor för Sverige, EU eller OECD är det mycket riktigt något som under åtminstone de senaste tio åren har varit det normala.

Nästa diagram visar kurvorna för de 38 OECD-länderna. Även om det är korrekt att dessa sedan femton år uppvisar en absolut frikoppling mellan BNP och koldioxidutsläpp ger det inget stöd för att det är på grund av den ekonomiska tillväxten som utsläppen har fallit.

Figur 4: Årlig förändring hos BNP och CO2-utsläpp. Dagens 38 OECD-länder

Tvärtom, skulle man kunna hävda att det är tack vare en svag tillväxt i västvärlden som utsläppen har kunnat minska. Avståndet mellan de två kurvorna har varit ungefär lika stort sedan 1970-talet men då den ekonomiska tillväxten visar en långsiktigt fallande tendens har utsläppskurvan följt med nedåt.

Man kan försöka analysera hur mycket av våra utsläppsminskningar som beror på att produktion har flyttats ut till asiatiska länder, men då utsläppsminskningarna bör vara betydligt större än vad någon av mina kurvor indikerar är det inte speciellt meningsfullt att ägna sig åt något finlir. För att uppnå klimatmålen återstår två och endast två utvägar.

Den första skulle innebära en absolut frikoppling mellan ekonomi och klimatpåverkan som är av en magnitud som världen aldrig har varit i närheten av. Historiskt har den skiljt någon eller några enstaka procentenheter mellan tillväxten hos BNP och CO2-utsläppen, men om den ekonomiska tillväxten ska vara några procent över nollan och utsläppen samtidigt ska tvingas ned med ungefär 7 procent om året (svarar mot halvering på tio år) krävs det i runda tal en tiofaldig förbättring.

Det andra alternativet är en ekonomi som krymper.

Och om den miljömässigt hållbara tillväxten ser ut att vara utom räckhåll, då är den relevanta frågan: Hur åstadkomma en fredlig och socialt hållbar nedväxt?

Vi lämnar ett år med rekordtemperaturer, översvämningar, skogsbränder och andra tydliga tecken på ett klimat som är i olag. I det skenet är önskan stark att snabbt minska bruket av fossila bränslen. Men det utgör ingen ursäkt att blunda för att mattan kan komma att dras undan snabbt och okontrollerat.


För att undvika att vår civilisation står på öronen med risk inte bara för den ekonomiska tillväxten utan också för matförsörjning och en någorlunda fredlig samexistens borde frågan om när oljeutvinningen bedöms nå sin topp förtjäna större uppmärksamhet.

Det finns flera infallsvinklar för att analysera detta och jag väljer att ta hjälp av Hubberts välbekanta kurva som visar hur oljeutvinningen ökar, når en topp och faller ner igen. Symmetriskt, snyggt och inget som till punkt och pricka kommer att hända i verkliga livet, men den ger ett verktyg att i kombination med historiska data bli klokare.

Hubbertkurvan och modellen som ligger bakom den är i själva verket enkel och rakt på sak. Den kräver ingen detaljerad vetskap om geologiska förhållanden eller ekonomiska utsikter. Den grundar sig på historiska förlopp, hur mycket olja som fram till idag har producerats, den tar fasta på att de lågt hängande frukterna plockas först och att det så småningom blir allt tuffare att öka utvinningen av olja. Den utgår från att oljeproduktionen initialt växer exponentiellt för att därefter öka i en allt långsammare takt. När utvinningen inte längre kan öka når kurvan sin topp – peak oil. Oljekällorna är då långt ifrån uttömda men för varje år som går minskar produktionen, först i en maklig takt och sedan allt snabbare. En konsekvens av matematiken bakom Hubberts modell är att dess topp alltid infaller då hälften av den totala oljeresursen är utvunnen.

Det enda fysikaliska värde som, vid sidan av de historiska värdena, krävs är en uppfattning om den totala mängden olja som under åren kommer att produceras. Något som självfallet kräver insikter i oljeproduktionens värld.

Med hjälp av Hubberts modell är det möjligt att utgå från den historiska oljeutvinningen och skapa en Hubbertliknande fortsättning. Då en av de styrande parametrarna i modellen är storleken på oljereserverna kommer, med automatik, ytan under kurvan att bli den önskade samtidigt som den antar en rimlig form.

Det visar sig att man till dags dato har utvunnit nästan lika mycket olja som dagens återstående reserver. Då kurvans topp definitionsmässigt inträffar då hälften av oljan är utvunnen kan svaret på frågan om tidpunkten för peak oil inte bli annat än att vi just nu befinner oss i närheten av kurvans högsta punkt.

Men, för att inte låsa fast sig vid detta väljer jag att, i nästa figur, visa två olika kurvor. Båda har de samma storlek på de återstående reserverna (lika stor yta under de streckade linjerna). Den ena utgår från den faktiska historiska oljeproduktionen och får därför sin topp idag (eller igår). För den andra kurvan har jag genom att, i Hubberts modell, manipulera oljeutvinningen bakåt i tiden tvingat toppen ungefär tio år framåt i tiden.

Den oundvikliga konsekvensen av att placera peak oil längre fram i tiden är att världen efter att toppen är passerad kommer att tvingas minska oljeberoendet i en snabbare takt än om toppen redan vore ett faktum.

Denna simpla metod att uppskatta ett så komplext skeende som framtiden för den globala oljeproduktionen är självklart inte fri från invändningar.

Då man studerar oljeproduktionen hos enskilda länder som har passerat sin topp finns det inga som uppvisar en jämn och fin kurva. Det är heller inget som man ska förvänta sig på den globala nivån, men givet att man har förtroende för de officiella uppgifterna om framtida reserver och att man inte strävar efter en precision på något enstaka år, är detta en robust och tillförlitlig metod.

Villkoren för att peak oil ska komma att inträffa väsentligt senare än vad mina två kurvor indikerar är att det är möjligt att rita en kurva som efter år 2022 fortsätter uppåt för att någon gång efter 2035 vända nedåt samtidigt som ytan under kurvan inte får lov att bli större. Och om följderna för vårt energislukande sätt att leva inte ska bli alltför brutala bör dessutom ”nedförsbacken” vara någorlunda flack …

Det är bara att ta fram en penna och testa!

En andra minst lika relevant invändning är att det inte är givet att det går att lita på de officiellt redovisade reserverna. Det raka svaret är att det finns goda skäl att tvivla. De utvinningsbara mängderna kan, när vi en gång har tillgång till facit, ha visat sig vara märkbart större eller mindre än de idag uppgivna 1 700 miljarder fat olja. Och även om den redovisade storleken på reserverna trendmässigt har ökat under flera årtionden är det inget som går att ta för givet.

Tvärtom bör man hysa en sund skepsis och inse att det i oljestater kan finnas politiska skäl att överdriva sina tillgångar. Det visar sig att av de fem nationer (Venezuela, Saudiarabien, Kanada, Iran och Irak) som står för drygt 60 procent av världens oljereserver kan alla på goda grunder misstänkas för att ha praktiserat detta.

Mina två kurvor vände nedåt 2023 respektive 2035, men i min värld är det en skillnad som ligger inom felmarginalen. Om toppen placeras igår, idag eller i övermorgon saknar betydelse.

Slutligen, att agera proaktivt och anpassa sig till en knapphet på högvärdig energi kan, som en bonus, inte vara annat än positivt i kampen mot klimathotet.

Vätgas kan inte lagra elektricitet

16 maj 2023

Vindkraft kräver blåst och solenergin vill ha en klarblå himmel. Detta i kombination med att både näringsliv och enskilda förväntar sig elektricitet när helst man behöver den leder till en önskan att spara elen när det finns ett överskott. Tyvärr kan elektricitet inte lagras och dessvärre ser inte vätgas ut som en lösning på dilemmat. […]

Läs hela inlägget →

Allt hänger samman och det är stormvarning utfärdad

30 mars 2023

Även om vi kanske inte vill se det lever vi i en civilisation som aldrig hade existerat utan fossila bränslen. Allt hänger samman och det finns ingen enkel utväg ur vårt predikament. Grön tillväxt, sol och vind är alla, i bästa fall otillräckliga, i sämsta fall återvändsgränder.

Läs hela inlägget →

Olja, BNP och sjöfart – en oskiljaktig trio

13 januari 2023

Ekonomisk tillväxt vilar på ökande tillgång på energi, och tyvärr stavas den ”fossil”.

Läs hela inlägget →

En cirkulär ekonomi kan aldrig växa

28 november 2022

Den ”gröna ekonomin” är råvarutung och ofta hör man att återvinning är lösningen, men problemet är att tillväxt och återvinning inte kan samexistera.

Läs hela inlägget →

Lyft blicken – Ifrågasätt den gröna omställningen

22 juni 2022

Världen är gravt fossilberoende. Detta måste botas, men den berättelsen som dominerar om elbilar, fossilfritt stål och energilagring i form av vätgas har fundamentala brister. Att öka energikonsumtionen är knappas möjligt.

Läs hela inlägget →

Att elda med grödor och skog, hur klokt är det?

26 april 2022

Bioenergin är långt ifrån problemfri, snarare är den problematisk. På riktigt.

Läs hela inlägget →

Vindkraft i storm och stiltje

15 februari 2022

Vindkraften har många starka sidor, i Sverige växer den så det knakar, men missa inte att vidga vyerna.

Läs hela inlägget →

Göteborg vann batterifabriken – men sen då?

5 februari 2022

Fabriken är bra för Göteborg, men är den på längre sikt ett hinder eller en hjälpande hand för den hållbara framtid vi måste ha?

Läs hela inlägget →